Passagerartrafiken på Göta kanal

Fartyg som konstruerats för resande är historiskt sett en ny företeelse. Sedan forntiden har människan själv fått ordna sitt resande till fots, i mindre båtar eller på hästryggen. Längre resor gjordes på någon lastskuta genom att resenären frågade skepparen. Tidtabeller eller biljetter var inte att tänka på. På Göta kanal var dock passagerartrafiken viktig redan från början, och det blev passagerarbåtarna som förverkligade Baltzar von Platens dröm om en kanal som trafikerades av specialbyggda båtar. 

Passagerartrafikens historia

Från medeltiden växte gästgiveriverksamheten fram och gav möjlighet att mot betalning erhålla en ordnad transport. Man lånade häst och vagn på ett gästgiveri, åkte till nästa som oftast låg två mil längre bort och bytte ekipaget. En dräng eller barn till gästgiveriägaren körde sedan tillbaks den nyss lånade vagnen.

De första passagerarfartygen som började gå på Mälaren på 1820-talet representerade något alldeles nytt för resandet. De gjorde endast kortare resor på några timmar och kan betraktas mer som experimentfartyg. Efter invigningen av Göta kanal kom istället en ny generation passagerarfartyg, avsedda för betydligt längre rutter.

I Göta kanal var hjulångarna försedda med midja för hjulet och kallades därför för ”fiolångare”. Efter ett tjugotal år ersattes hjulen med propellerdrift. Fartygen kallades därefter ofta för ”skrufångare”. Hjulångarepoken blev dock relativt kort. År 1846 byggdes systerfartygen Linköping och Jönköping som var först med propellerdrift i Sverige.

Resenärer och besättning uppehåll sig till att börja med öppet på däck. Det fanns dock möjlighet att lösa salongsbiljett. Så småningom kom fartygens olika funktioner som kommandobrygga och utrymmen på däck alltmer att byggas in.

Viktiga redan från start

Baltzar von Platen drömde om en kanal som trafikerades av specialbyggda båtar. Det blev passagerarfartygen som förverkligade denna dröm. Ångmaskinen hade vid denna tid utvecklats av James Watt och gick att få in i ett fartygsskrov. Med den slapp man beroendet av vinden och reguljär trafik med hjulångare kunde därför starta.

Passagerarfartygen blev viktiga för Göta kanal redan åren efter invigningen och ett flertal rederier har bedrivit passagerartrafik på kanalen. Det första startade 1832, möjligen 1833, och hette Ångfartygsaktiebolaget Stockholm Göteborg. I folkmun kallades det för ”Stora bolaget”. Som mest, under 1920-talet, ägde bolaget 12 lastfartyg och 7 passagerarfartyg. De senare var Motala Ström, Baltzar von Platen, Juno, Ceres, Pallas, Wilhelm Tham, och Viktor Rydberg.

Än idag drivs passagerartrafik som har sitt ursprung i Ångfartygs AB Göta Kanal som bildades 1888. Idag heter företaget Rederi AB Göta Kanal och är en del av Strömma Turism & Sjöfart, och äger Juno, Diana och Wilhelm Tham. De här tre stora vita kanalbåtarna är alla byggda för att trafikera Göta kanal och passa exakt i dess slussar. De trafikerar sträckan Stockholm-Göteborg och omvänt, och är något som många förknippar med och gärna vill se när de besöker Göta kanal. Utöver dessa går idag även ett flertal mindre passagerarbåtar för dagsturer, som drivs av enskilda rederier.

En lönsam tid

Decennierna från 1850 och framåt blev den mest lönsamma perioden i Göta kanals historia. Kanaltrafiken stod vid denna tid för lika stor andel resande som landets alla hästdrivna skjutslinjer tillsammans. Mängder av amerikafarare, inte bara svenska utan även finska och ryska, tog kanalvägen till Göteborg.

När järnvägstrafiken sedan utvecklades under 1870-talet utgjorde den ett allt större hot mot kanaltrafiken. En tågresa Stockholm-Göteborg tog 14 timmar, mot kanalresans 56 timmar. En kanalresa var dock betydligt billigare.

Med åren kom kanalresandet att ändra karaktär då allt större andel av kanalfararna kom att utgöras av turister, och idag är det uteslutande turister ombord på båtarna. Persontransporter har blivit lustresor!

Idag är det resan som är målet.

De vita kanalbåtarna

M/S Juno är det äldsta av fartygen, hon byggdes år 1874 på Motala Verkstad och är världens äldsta fartyg med övernattningsmöjligheter som ännu är i drift. 2003 genomfördes den senaste större renoveringen och 2004 blev fartyget K-märkt, vilket innebär att hon av Statens Maritima museer anses kulturhistoriskt värdefull.

M/S Wilhelm Tham är precis som M/S Juno byggd på Motala Verkstad och hon stod klar 1912. Fartyget har 25 hytter fördelade på tre däck, vilket ger plats för 50 passagerare ombord. Även ”Thammen” är K-märkt som sin kollega Juno.

M/S Diana är den yngsta av båtarna och hon uppfördes vid Finnboda Varv utanför Stockholm 1931. Till skillnad från de andra två fartygen är M/S Dianas salong och matsal sammanbyggd vilket gör att hon lämpar sig bra för konferenser och möten med upp till 50 personer. Även Diana är K-märkt.