Kanalbyggaren Thomas Telford

Thomas Telford gick från fattig fårherde till en av världens främsta ingenjörer. Han gjorde en händelserik resa genom livet och är än i våra dagar en förebild för många inom ingenjörsbranschen. Under arbetet de gjorde tillsammans blev Baltzar von Platen och Thomas Telford mycket goda vänner och brevväxlade flitigt ända fram till von Platens död 1829.

En ovärderlig insats för Göta kanal

Den 8 augusti 1808 kom Thomas Telford till Sverige tillsammans med två medhjälpare för att bistå med sin kunskap gällande kanalbyggnation. Fem år tidigare hade han påbörjat byggandet av Caledonian Canal i Skottland och han var en mycket eftertraktad ingenjör med många järn i elden. Baltzar von Platen behövde hans råd och hjälp med  mätning, avvägning, bestämning av slussarnas lägen samt utstakning av själva kanalen, ett arbete de genomförde tillsammans på endast 20 dagar. De följande veckorna arbetade de sedan tillsammans fram det underlag som skulle ligga till grund för riksdagens beslut om ett eventuellt kanalbygge. Rapporten bifogades de färglagda mappar med kartor och annat som lämnades till kung Karl XIII. Med rapporten som underlag, utfärdade sedan kungen 11 april 1810 det privilegiebrev som gav Baltzar von Platen tillstånd att börja bygga Göta kanal.

1813 kom Telford åter till Sverige och inspekterade hur kanalbygget framskred. Han hade då med sig ritningar för slussar och broar, och hade dessutom lyckats få den engelska statens godkännande att dela med sig av den senaste teknologin i form av nyutvecklade verktyg. Senare samma år skickade Thomas Telford över ett antal slussbyggare för att utbilda de svenska arbetarna vid kanalbygget. Von Platen skickade i sin tur över två unga herrar, Johan Edström och Gustaf Lagerheim, för att gå i lära i England hos Telford. Där tillbringade de över 9 månader innan de återvände hem, fulla med nya intryck och kunskaper. Dessa kom väl till pass när de sedan blev ansvariga för varsin del av kanalbygget.

Thomas Telford och Baltzar von Platen var två män av samma anda. De var båda mycket grundliga i allt de tog sig för, och satte en ära i att alltid slutföra sina projekt. Viljestarka, raka och ärliga som de var, kom de mycket bra överens och deras vänskap höll sig stark genom åren. Baltzar von Platen reste över till England 1822 och tillbringade 5 veckor med att resa runt med sin vän. I ett senare brev till denne skriver von Platen att han för alltid skall minnas denna tid och säger att han har Telford att tacka för alla framgångar han haft under de senaste åren. Brevväxlingen fortsatte flitigt ända fram till von Platens död 1829.

Skrattande Tom - Fårherdens son

Vem var då denne man som kom att betyda så mycket för Baltzar von Platen, Göta kanal och Sverige? Allt började i en liten by i Skottland, nära gränsen mot England, där Thomas Telford föddes den 9 augusti 1757 som ende son till John och Janet Telford. Fadern var fåraherde och familjen bodde i en mycket enkel och spartansk stuga i Eskadale i Dumfries, inte långt från staden Langholm. När Thomas var endast några månader gammal dog fadern och Janet blev änka med ensamt ansvar för sonen. De fick flytta till en, om möjligt, ännu sämre stuga som de delade med en annan familj. Vänliga grannar hjälpte till med livets nödtorft, och änkan gjorde en del arbete åt bönderna medan deras fruar såg efter sonen. När Thomas själv hade åldern inne började han vakta får på sommaren och sköta kor på vintern. Samtidigt gick han i församlingsskolan där han lärde sig läsa, skriva och räkna. I församlingsskolan gick barn från alla samhällsklasser, vilket bidrog till att Thomas kom att utveckla sin sociala förmåga.

Thomas Telfords uppväxt präglades visserligen av fattigdom och hårt arbete, men han var en glad och humoristisk person som blev känd som ”Laughin Tam”, skrattande Tam. Tack vare sin lättsamhet kom han väl överens med de flesta, och några av hans närmaste vänner kom från finare familjer vilket senare kom att gynna honom i hans karriär. Han var en vänlig själ som brydde sig om sina medmänniskor och livet igenom behöll han kontakten med sina barndomsvänner.

Lärlingen

När tiden blev mogen för Telford att bestämma sig för ett yrke, fanns inte mycket att välja på. Till slut fastnade han dock för stenhuggeri och skickades som lärling till en stenhuggare, men där stod han bara ut några månader. Hans mästare behandlade honom så illa att han rymde hem till sin mor. Hans kusin Thomas Jackson kom då till undsättning och ordnade så att han kunde fortsätta sin lärlingstid hos en mer stillsam mästare i staden Langholm. Staden var liten och alla kände alla, och efter endast en kort tid hörde en Miss Pasley talas om den skrattande stenhuggarlärlingen och bjöd hem honom på te. Hon kom från en fin, gammal familj och bodde i ett av de bättre husen i staden. Hon lät Thomas låna böcker ur sitt privata bibliotek, vilket lade grunden till hans kärlek till litteratur men också bidrog till hans allt större kunskapstörst. Livet igenom hade han nästan alltid en bok i fickan ur vilken han läste några rader så fort tillfälle gavs.

Under tiden i Langholm arbetade han ordentligt och skaffade sig grundlig erfarenhet av en stenhuggares vardag. Så småningom blev han riktigt duktig med hammare och mejsel, och något av det första han gjorde som vuxen, var att resa en gravsten över sin far med en vacker inskription. När lärlingsperioden var över, började han omedelbart att arbeta som stenhuggare. Han var delaktig i många husbyggen och hjälpte till att bygga en bro över floden Esk som rinner genom Langholm. Han var mycket stolt över sitt bidrag och än i dag kan man se stenar i bron som bär hans märke.

Edinburgh, en gammal stad med nya möjligheter

Efter några år kände Telford att hans hemtrakter inte längre kunde ge fler möjligheter för honom att utvecklas inom sitt yrke, och han bestämde sig för att prova lyckan i Edinburgh. Han tog sitt pick och pack och begav sig till fots till Skottlands gamla huvudstad, och han anlände precis i rättan tid. De rika började lämna de gamla, nedslitna delarna av staden, Old Town, och lät uppföra nya hus i det som naturligt kom att kallas New Town. Duktiga stenhuggare och andra arbetare behövde således inte gå utan arbete.

Med stor iver kastade sig Telford in i sin nya tillvaro, och grundlig som han var tillbringade han många stunder med att göra detaljrika teckningar av de gamla byggnaderna i Edinburgh för att lära sig mer om arkitektur. Hans noggrannhet och vilja att förstå allt från grunden, gjorde att han hela tiden utvecklades och vidgade sina vyer, både privat och yrkesmässigt.

London hägrar

1782, efter två år i Edinburgh, återvände Telford till sin hemby och besökte alla sina barndomsvänner, tidigare arbetskamrater och naturligtvis sin kära mor. Snart bar det dock åter iväg, och denna gång på hästryggen till London. Med ett introduktionsbrev från Miss Pasley´s bror, en köpman i London, sökte han upp Sir William Chambers som var arkitekt vid utbyggnaden av Somerset House. Han fick omedelbart anställning och arbetade sig snabbt upp till en högre position. I brev hem uttryckte han sina funderingar om att påbörja en egen verksamhet, tillsammans med en mycket duglig arbetskamrat, men dessa planer grusades av att de inte lyckades skaffa tillräckligt med medel för att starta upp någon firma.

1784 blev Telford istället uppsyningsman vid byggandet av ett hus ritat av Samuel Wyatt, samtidigt som han övervakade byggnadsarbetet av en kyrka. Han ledde även arbetet vid Portsmouths dockor, där han fick möjlighet att sätta sig in i hur man uppförde kaj- och dockbyggnader. Hans rykte spred sig snabbt och han erbjöds hela tiden nya möjligheter att avancera. Han blev inspektör och övervakade reparationsarbetet av vägar, broar och byggnader av olika slag. Därmed tog också karriären ordentlig fart och han fick fler och större uppdrag.

1793 fick han, till sin egen förvåning, förfrågan om han ville ha anställning som ingenjör vid Ellesmere canal (numera Llangollen canal) som skulle byggas i Wales. Han accepterade uppdraget och kom därefter alltid i fråga när det gällde kanalbyggen. Han byggde en imponerande akvedukt efter sina och kollegan William Jessop´s ritningar, den mycket kända Pontcysyllteakvedukten. Många är de broar och akvedukter som kom till efter hans ritningar, och även om han inte var den förste att använda järn som byggnadsmaterial, så var det han som insåg dess fördelar och utvecklade dess användbarhet.

En otroligt produktiv man

Tillbaka i Skottland kom Telford att bli ansvarig för att det nästan obefintliga vägnätet i skotska högländerna byggdes ut. Som vanligt tog han sig an sina nya plikter med stor entusiasm och noggrannhet. För att förhindra fortsatt utvandring från de fattiga och ödsliga trakterna, hade man kommit fram till att det krävdes fler och bättre vägar för att samhällena som låg avsides skulle kunna växa och blomstra. Folket där var fattigt och långt efter i utvecklingen av utbildning, jordbruk och handel. Vissa sträckor av de nästan obefintliga vägsträckorna var så svårforcerade att de resande tvingades färdas till fot. Vagnar fanns knappt att tillgå och alla banditgäng som härjade i trakterna gjorde att många av de som behövde färdas där, skrev sina testamenten innan de for. Behovet att trygga, farbara vägar var med andra ord stort!

När vägbyggena var i full gång vändes uppmärksamheten till kuststäderna. Skyddande hamnar var av stor betydelse för fisket och Telford byggde om många av dessa på uppdrag av Fiskeristyrelsen. Det var ett stort arbete då många av hamnarna var så kallade naturhamnar och det hade gjorts mycket lite åt dem. Vindarna blåste nästan rakt in och gav inte mycket skydd åt de fartyg som försökte fly undan havets vågor när det stormade.

Nästan var man än vänder sig i England, Skottland eller Wales finner man alltså spår av denne enastående man. Göta kanals systerkanal, Caledonian kanalen, som byggdes under nästan samma period, är ytterligare ett exempel och Menaibron i norra Wales ett annat. Thomas Telford är ansvarig för nästan 1 600 km väg, cirka 1 200 broar och otaliga hus, kyrkor, hamnar och pirar.

Basen i London

Thomas Telford gifte sig aldrig. Han reste oerhört mycket på grund av sitt arbete och han behövde en bas som utgångspunkt. Därför hyrde han en lägenhet i Salopian coffeehouse, ett slags lägenhetshotell, i London, och där kom han att bo i över 21 år innan han skaffade ett eget hus. Därutöver hade han tillgång till flera lägenheter som kunde användas av hans besökare för logi och möten. Salopian kom att bli ett centrum för ingenjörer från hela världen och när Telford meddelade hyresvärden om sin förestående flyttning blev denne mycket upprörd.
”Men Sir, varför? Jag har just betalt 750£ för Er!”
Vid närmare förklaring framkom det att den tillträdande hyresvärden betalt den summan till den tidigare värden och denne hade i sin tur betalt 450£ när denne tog över driften av rörelsen. Det ökade priset visade att Telford stigit i betydelse för hotellet och vid Telfords vägran att stanna kvar blev den nuvarande hyresvärden förtvivlad.

Aktiv in i det sista

Som man kan förstå av hans levnadsgärning, var Thomas Telford en man som hade svårt att slå sig till ro sysslolös. Han skrev rapporter om olika undersökningar långt upp i åldern, och hans råd och synpunkter var mycket eftersökta. Fram till sin död var han ordförande i The Institute of civil Engineers och han värnade mycket om ingenjörernas sammankomster och tankeutbyten inom institutet. När han dog den 2 september 1834, 77 år gammal, lämnade han ett större legat till institutet.

Även hans gamla hemstad fick bidrag som skulle användas till att köpa in nya böcker till det bibliotek, som tidigare fått donationer i form av böcker. Det var väldigt viktigt för honom att alla fick del av den kunskap som stod att finna i litteraturen. Thomas Telford begravdes i Westminster Abby i London, där en plakett än idag visar var han ligger. Det finns nog inte någon som är mer värd denna hedersbetygelse än den unge fårherden, som kom från så små omständigheter och blev så betydelsefull för Englands, Skottlands och Wales utveckling. Ett långt och produktivt liv var till ända, men hans anda lever vidare genom de många ingenjörer som går i hans fotspår.